sforsberg.blogg.se

 

Under en månads tid har jag suttit fast i en berg- och dalbana, även kallat mitt liv, med en konstant känsla av obehag djupt ner i magen. En känsla av att känna sig otillräcklig, men det är något jag vänjer mig vid. Jag lättas upp av alla fina stunder och jag ska inte låta något tynga ner mig på samma sätt igen. Jag vill kunna tro att jag fortfarande är den glada person som jag alltid varit. Jag vill kunna tro att inget har förändrats och allt kommer bli precis som förr. Kommer jag någonsin förstå? Kommer det någonsin bli lätt att se dig igen? Kommer vi någonsin kunna skratta tillsammans en sista gång? Kommer allt någonsin ta ett slut? Hoppet är min sista utväg och resten kan bara tiden utvisa. Kalla mig patetisk för att jag skriver texter som dessa, men förstå först hur jag känt mig. Jag kräver ingen medömkan, vad jag kräver är att jag får skriva det jag känner för att skriva.

 

Jag kan omöjligt se om jag vuxit som person den senaste månaden. Så fort jag tar ett ögonkast tillbaka känner jag hur jag blir svagare igen. Det må låta som en klyscha, men jag tror faktiskt att allt som hänt bara gjort mig starkare som person och att jag till viss del har mognat. Jag blickar framåt och jag SKA fortsätta vara den glada person jag alltid varit. Tiden ska inte rinna iväg framför mina ögon, utan jag ska komma ifatt och jag ska göra något bra av den. ☺