Om att älska och förlora

Ett, för mig, ganska bra år börjar lida mot sitt slut. Det väcker många blandade känslor. Och som jag känner inför det kan så gott som reflektera hela det gångna året. En känslomässig berg- och dalbana. Årets fyra första månader är ur minnessynpunkt något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera och inte lägger allt för mycket energi till att fundera kring. Ändå så är det just dessa månader som gjort det här året minnesvärt, speciellt och så olikt mina tidigare år. Något som lyste upp även de mörkaste vinterdagarna. Jag blev kär.

 
 Jag visste precis hur det skulle vara. Om fjärilarna i magen och om allt annat som hör med kärleken till. Sådant som jag läst ur böcker och sett i filmer. Det var det som höll på att få mig ur balans. Fjärilarna i magen fanns inte riktigt alltid där och det fanns tillfällen där jag fick stanna upp och tänka om det var honom jag var kär i, eller om det bara var känslan. Vetskapen om att någon, bortsett från familj och vänner, faktiskt gillar mig för den jag är. Innerst inne så förstod jag ändå att det var betydligt mer än så och allt kändes bara så himla bra.
 

Till slut kunde jag även inse att jag var kär på riktigt. Det kom bara lite för sent. Samtidigt som mina känslor växte sig starkare, så svalnade hans. Och det var just som han bestämde sig för att göra slut, som jag insåg hur mycket det var jag älskade honom. För sant som sagt, så inser man inte vad man hade förän det är borta.

 

Och vad gör man, när känslorna är starka som aldrig förr, men utan destination eftersom mottagaren har valt en annan väg? Utan respons, för det finns ingenting kvar att få? Den andra halvan finns inte längre kvar. En "off-knapp" hade varit något. Att bara kunna stänga av känslorna när man vet att de inte längre kommer att komma till användning. Om allt bara vore så enkelt. Istället kom det stunder som kände jag mig otillräcklig, tom och till och med lurad. Förtroendet var som bortblåst och jag visste inte längre om allt som sagts varit sant eller lögner, om allt bara varit en lek och om jag bara var det stora skämtet. Jag var inte mig själv och agerade ibland innan jag hann tänka klart. Plus ett brustet hjärta på det. Jag var rädd att sluta älska även om jag visste att det var utan mening. För samtidigt som jag ville glömma honom, så fanns ett hopp inom mig om att allt skulle återgå till det vi hade. Kärleken gör en blind. 

 

Jag öppnade ögonen och insåg ganska snart att min väntan var förgäves. Jag gick vidare och har nu hunnit en lång bit på vägen. Självklart dras olusten över huvudet när jag ser honom, eftersom jag vet att jag kommer att bli behandlad som luft. Det vackraste leendet som en gång spred värme i hela mig förvandlades till en sammanbiten ignorant blick. Det är väl klart att det tär, det hade varit konstigt om inte. Men jag har lärt mig att inte tänka så mycket och att lägga saker åt sidan, så trots allt så väljer jag att se det som ett vackert minne. Något som jag ändå vill minnas. För sanningen är att jag har aldrig varit lika lycklig som jag var när jag var med honom. Den känslan är värd att minnas. Det är inte heller något jag vill ha ogjort, men hade jag chansen skulle jag ändå inte vilja gå tillbaka. Det handlar inte om stolthet, utan jag har blivit starkare och jag vet att jag är värd mer. Det finns en första gång för allt och det var min första kärlek. Jag ser det inte som en förlust, jag ser det som en vunnen erfarenhet. 

 

Nu inväntas bara tolvslaget. Det slår antingen över till en påminnelse eller en möjlighet. En påminnelse om första gången vi träffades. Den där djupa smärtan i magen av nervositet när jag ser hur han går in. När vi låg där i soffan och höll varandra i handen för första gången och när vi såg youtube-klipp till klockan tre på natten. Eller så blir det en möjlighet till ett avslut. En möjlighet att blicka framåt och göra år 2014 till mitt år. En möjlighet till en helt ny start.



Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar